Hej då 2011

Ett år har gått – igen! Mitt första år som mamma, tänk… att jag har klarat av det Det har varit ett omtumlande och märkligt år.

Lovis och Annie har mestadels funkat bra ihop men det har varit ett par mindre incidenter. Samtidigt har Annies kusin Fanny länge funderat på att skaffa en lite äldre hund av brukshundsras som träningskompis. Bästaste Fanny är en duktig tjej som hjälpt mig väldigt mycket med mina hundar genom åren och hon känner Lovis väl. Nu har jag överlåtit Lovis till Fanny och jag tror det blir riktigt bra. De två passar bättre ihop än vad jag och Lovis gjort, samtidigt som Lovis får ett aktivare liv. På detta sätt stannar Lovis också inom den närmaste familjekretsen.

Det känns bra med både Ratkus och Lovis, båda har fått jättefina hem där de verkligen uppskattas, men jag känner ett litet obehag för om ”folk” tycker att jag är oseriös. En hund avlivad och två omplacerade på ett år. Nåja, det är som det är.

Hundmässigt har 2011 varit ett skitår. Det började med att Ratkus och Viggo inte längre kom överens, fortsatte med Viggos patellaproblem (operation nr 3 med efterföljande komplikationer), som slutade med att vi lät honom somna in i juni. Jag tänker på Viggo varje dag. Små korta tankar. Än har jag inte fixat att släppa fram sorgen. Jag saknar honom enormt, denna lilla ibland så jobbiga men enormt charmiga lilla hund. Fortfarande har jag kvar minnet av hur hans lilla huvud kändes att smeka, hur han kändes att lyfta upp och hålla. Det är med ledsnad jag tänker på hur han skulle ha dyrkat Annie.
Sen fortsatte det med omplacering av Ratkus, jobbigt men jag är ändå glad över det. Och så nu Lovis då.
En kull på Evallens Chocolate Undra i samarbete med Anu var planerad men blev avblåst. Året har inte heller bjudit på några tävlingsresultat, agilitytävlingarna i augusti fick jag skippa med Lovis då hon började löpa strax innan. Flera kurser jag skulle gå har jag fått avboka, av olika orsaker.

Årets ljuspunkt är förstås Vera! Väntan på om det skulle bli en valp till mig, glädjen då jag fick beskedet att en av de tre födda tjejerna skulle bli min, glädjen då vi körde in på gården hos Christina och Janne och den lilla svarta tiken satt och väntade på oss… Jag är så nöjd med henne så här långt! Glad, go, mjuk, men med humör, kamplust och fart. Svart som en korp, stjäl som en korp. En riktig termit som tuggar på ALLT. Japp, det är Vera i ett nötskal

Mål och förhoppningar inför hundåret 2012 då? Först och främst lustfylld träning med Vera. Inga direkta resultatmål. Gärna någon utställning, jag tycker hon blir finare och finare för varje vecka som går. Lugn och ro på hundfronten, inga skador eller sjukdomar eller annat otyg! Förhoppningsvis någon bra kurs och/eller läger.

Hej då 2011, hello 2012!

Veckans Vera

Konsten att fota en kelpievalp: bind den i ett träd, skicka ut en annan hund på en åker efter en boll, kasta dig ner i fotoställning och hoppas på det bästa. Resultatet syns nedan, det får bli veckans Vera.

Annie tog sina första steg på egen hand igår Det ÄR häftigt att se utvecklingen… Tror inte att det dröjer länge innan hon springer.
Kanske var det pga av förtjusningen i att kunna gå som vi inte fick henne att somna förrän 00.30 inatt. Ikväll somnade hon 20.00. Med andra ord har vi fortfarande problem med insomnandet, även om det blivit mycket bättre. Tack och lov sover hon rätt bra på nätterna nu, speciellt efter att jag köpte en sovpåse på Ikea. Vi har ganska kallt i sovrummet, ibland ner mot 16 grader och Annie vill inte ha täcke.

Jag avsade mig omval till ordförandeposten i agility.ax för 2012. Småbarneriet gör att det känns som att jag inte kan tänka längre än näsan räcker, och då gör man inget bra jobb som ordförande.

Vera

Annie 1 år och Ratkus omplacerad

Ojoj, en hel evighet sedan jag skrev något. Vardagen rullar på och det känns som att jag rör mig i ett bestämt schema mellan hemmet, mataffären, min mamma och jobbet. Som vanligt avskyr jag (sen)hösten och tycker det är otroligt jobbigt när allt är grått och trist. Min energi försvinner helt och jag vill bara bort till någon solig plats. Men, jag är i alla fall glad att november hittills varit varm och snöfri.

Lilla Annie fyllde ett år 31.10, och firades med tårta och litet kalas. Annie utvecklas dag för dag, det är häftigt att följa med i allt som händer. Hon står lite själv men har ännu inte börjat gå. Armarna räcker långt och allt ska undersökas. Favoriten är fjärrkontrollen till TV:n och mobiltelefonerna. Just nu är det bara mamma (jag) som duger och det är lite frustrerande ibland…

Ratkus har fått ett nytt hem. Det hela började när Viggo och Ratkus inte längre kom överens, det är en lång historia men i korthet kan jag säga att jag länge tyckt att Ratkus kommit lite i skymundan av de andra hundarna och skulle passa väldigt bra som ensamhund. Han är en go och känslig kille som inte tar för sig så mycket (som hans bror Viggo gjorde). Efter en hel del om och men är nu beslutet taget och Ratkus har fått flytta ett par kilometer bort till Jana med familj, som jag känner från tidigare. Han får vara med Jana på jobbet och är bl.a med ute och rider flera gånger i veckan. Det känns jättebra samtidigt som det är jobbigt. :S

Full fart hemma är det ändå. Vera stjäl som en korp och tuggar på ALLT. Köksstolarna, vedkorgarna, Annies leksaker, bokhyllorna, skostället, lister, vindstrappan, soffan, till och med trädgårdsmöblerna ute… Tur att hon är söt, som uppfödaren skrev på Facebook Vi tränar lite emellanåt. Vi har påbörjat vinterträning i ridhus och Vera tyckte det var störtkul. Ja, mest att träffa Tina och Qila då, men ändå… Jag är väldigt nöjd med hur den lilla termiten utvecklas <3
Lovis var minst sagt überladdad efter flera månaders totalt lydnadsuppehåll. Det har i stort sett inte blivit någon agilityträning heller på sistone, jag har helt tappat motivationen. Just nu har Fanny lånat Lovis och  har henne med på Strömsholm där Fanny praktiserar. Summan av hundar är ändå konstant, idag kom Qila hit för att stanna några dagar

 

Utställning och foton

Sedan sist har de vuxna hundarna varit på utställning. Med en långhårig kelpie och en krumbent heeler hade jag inte så stora förväntningar , men jag är väldigt nöjd med bådas kritiker. Båda fick omdömet Good. Nya premieringssystemet är jag inte så duktig på men tydligen det ska i alla fall räcka för championat i någon hundsport om det blir aktuellt i framtiden.

Lovis kritik (domare Bo Wiberg):
Feminint huvud. Något brett ansatta öron. Bra ögon, tänder och bett. Bra hals och rygglinje. Välvinklad fram och bak. Rör sig väl från sidan. Passande benstomme. Kraftig päls på kropp och svans stör helheten.

Ratkus kritik (domare Tapio Eerola), egen översättning från finska:
Goda proportioner och mycket god typ. Vackert huvud. Bra ögon, öron och bett. Utmärkt bröstdjup och bakdel. Tyvärr vrider sig frambenen för mkt åt sidorna. Utmärkt päls. Frambensrörelser korta och framdelen stör rörelsebalansen.

Vera

Vera

Lovis (och lite Vera)

Det lönade sig att så vallmo & rosenskära sent i år...

 

Klickertränarkurs och annat

I helgen var Maria S och jag i Ingå och höll klickertränarkurs för nio deltagare. Första kurshelgen av fyra, och det kändes väldigt bra! Ett trevligt gäng, som har en hel del förkunskaper både i praktisk träning och teorin. Det ska bli skoj att följa dem under vintern och våren. Att hålla den här typen av kurser är verkligen roligt och inspirerande!
Vera och Ratkus fick följa med på kurs medan Lovis var hos Tina B. Samtliga har skött sig utmärkt. Jag sade till Maria S på vägen hem att mina hundar faktiskt är jobbigast hemma, att ha dem med på resor etc. är inga problem alls.

Att hålla en klickertränarkurs samtidigt som man har en valp själv ställer ju på något sätt krav på en själv vad gäller träningsframsteg, så nu är det bara att prioritera och klämma in mer hundträning i vardagen, baske mig! Måste ju hålla åtminstone jämna steg med kursdeltagarna

Veravalpen har äntligen börjat tappa tänder. Inte för att hon är någon speciellt bitig valp, men vassa är de, de där små gäddtänderna. Vet inte vad jag ska rapportera för nyheter – hon växer, hon är söt och jag är fortsättningsvis väldigt nöjd med henne…

Nytt är i alla fall att jag nu börjat jobba lite igen. Ska vara på smådjurskliniken två dagar i veckan, tisdagar och fredagar. Annie & hundar tas då omhand av pappsen. Startade i tisdags och det kändes bra, men lite ringrostigt när jag inte varit där på drygt ett och ett halvt år.

Hur svårt kan det vara…?

Hur svårt kan det vara att få en fin ”ståbild” på en valp??? Tja, jag lyckas inte i alla fall.

Näe. Ni ser ju själva… Men här kommer ett par bonusbilder när vi ändå håller på.

Lovis & Vera

Höst, då lugnar allt ner sig

Ja, så säger vissa. När hösten kommer minskar alla måsten och man kan sitta inne och kura. Jo tjena! Inte när man är hundnörd, den saken är klar. Äntligen blir det så svalt att man kan träna ordentligt, träningsgrupperna drar igång på nytt, för att inte tala om allt tävlande. Tävlar man inte själv så hjälper man ofta till på andras tävlingar…
Igår var jag skytt på internationellt ruinprov. Nästa helg arrangerar vi i agility.ax agilitytävlingar fredag, lördag, söndag.
11 september arrangerar vi inofficiell utställning. 16-18 september håller Maria och jag Canis klickertränarkurs i Ingå. Helgen efter det är det hundutställning här på Åland. 14-16 oktober är det agilitykurs för Eva-Marie Wergård. 29-30 oktober är det klickertränarkurs i Finland igen. I veckan som gick var det agilitykurs för Annica Aller.

Ibland är det surt att ha tik. Lovis som hittills löpt en gång per år, i november, har börjat löpa och därmed ryker nämnda hemmatävling i agility för vår del. Gah! Fem tävlingar åt helsike. Och den ersättning jag får nu för att vara hemma med barn är inte mycket att hurra för, det känns inte som att det kommer att bli så mycket tävlingsresor i år… Jag ska dock springa med Qila, jättekul, men det är ju inte samma sak som att tävla med egen hund. Lovis gick så grymt bra på Annica Allerträningen också så det svider ännu mer.

Med Vera går det fint. Just nu tror jag att det bara är öronen och benen som växer, allt annat står stilla… Och kanske är det så att när öronen växer så hör inte hunden lika bra? För hon är inte alls så lydig och lyhörd numera som de första veckorna

Vera

Vera

Vad gör vi?

Någon som är nyfiken på hur det går med Vera? Svar: alldeles utmärkt. Hon växer som en bönstängel, just nu är det mest ben och öron. Ett öra har inte riktigt rest sig 100%, yttersta spetsen har vippat lite, men det ser ut att fixa till sig nu.

En trevlig tjej, väldigt lättsam och behaglig, men förstås med krydda och jäkelskap allt emellanåt, som det ska vara. Än så länge ingen ”springgalning” som både Ebba och Lovis varit, skönt. Vi går korta promenader där jag klickar kontakt och namnet, samt leker lite här och lite där. Vera har varit med på Djurens dag på Torget och gjort reklam för Canis hundskola (sov mest), och så har vi varit i stan och igår besökte vi ÅBSK:s plan där det var mycket hundar och folk. På tisdag blir hon 12 veckor och på onsdag ska hon vaccineras.

Ratkus var lite fundersam först, ska ”den där” verkligen bo här?, men det har lossnat. Lovis har inga större bekymmer, bara Vera låter bli hennes matskål. Alltid kul med lekkamrater liksom…
Hönsen är fortfarande spännande tycker Vera, och hon kan inte låta bli att ”valla” lite på dem ibland, men för det mesta går det bra. Jag vågar ha hönsen och Vera obevakade ute tillsammans.

Mina belgare låg aldrig och vilade tillsammans, första gången det hände var när Viggo som valp lade sig hos Irma. Jag blir fortfarande fascinerad när jag ser Lovis och Ratkus dela bädd, eller Qila och Lovis då Qila är här. Mys, liksom!

Ratkus och Vera

Vera

Vera i bilder

Busligans Vera Black

Hu, vad blött!

Smältande blick...

Vilar lite

Huvudstudie

Busligans Vera Black!

Vi har en ny familjemedlem! Igår kom jag och Tina B hem med lilla kelpietösen Busligans Vera Black. Mamma är trevliga Tira (Busligans Tiramisu), och pappa är australiske Nitro (Lorroy On The Run). Vera och hennes två syskon Emma och Foxy är resultatet av en inseminering.

Tina och jag tillbringade ett mycket trevligt dygn i Karlstad hos uppfödare Christina med familj, tack för gästfriheten! Resan hem med Vera gick utmärkt, hon sov hela bilresan, gjorde ifrån sig i Norrtälje och sov i bur på färjan. Väl hemma kollade hon lugnt och metodiskt läget och busade lite, sen sov hon hela natten i bur bredvid mig. Idag har hon varit ganska trött och sovit mycket. De andra hundarna fick hon träffa redan hemma hos Christina och det var hur självklart som helst, jaha här är ni, hej hej. Idag har hon lekt med både Ratkus och Lovis. Vi har tagit det lugnt, men inklickning och lite namnträning har det blivit.
Vera verkar så här långt väldigt stabil och cool. Me like!

Busligans Vera Black, ”Vera”

Puss på dig!

Busligans Emma Frost, Veras coolt färgade (fawn) syster

Busligans Foxy Brown, Veras syster

Annie