Agilitykurs

I helgen har jag lånat Qila av Tina och gått handlingskurs för Camilla Brundin (Sverige). Lärorikt och kanonkul! Qila är en sjutusan till agilityhund och det är fantastiskt roligt då jag får till handlingen också. Jag fick en hel del verktyg att jobba med och dessutom inspiration för Veras agilityträning I maj är det tänkt att jag ska tävla med Qila och det ser jag verkligen fram emot!

Under våren hade jag planerat att jag och Annie skulle fika i solen på trappan, peta i trädgården, åka ut och träna hund och mysa i solen, ta en sväng till stugan på Kökar och njuta… Av detta har det hittills i stort inte blivit något alls. April har varit kall, regnig och ruggig. Hate it! Hoppas att värmen kommer snart och att det blir en varm sommar, annars tror jag att jag flyttar…

Uppföljning akupunktur mot allergi

Börjar bli dags att uppdatera lite kanske… Över en månad sen jag skrev. Jag har varit på fler behandlingar och utsatt mig för fler djur. Har känt lite nån gång av häst, men det har varit snabbt övergående. Marsvin däremot har jag haft flera reaktioner på. Besökte bland annat goda vännen Mona för att äta lunch, och då valde jag till sist att ta en allergitablett eftersom jag reagerade kraftigt på marsvinen i köket. Häst har jag inte känt av de sista gångerna – och nu snackar vi gånger med regelbundenhet eftersom jag uppfyllt en dröm och börjat rida på ridskola! Varje onsdagkväll är numera vikt åt hästeriet. SÅ kul!

Behandlingen är i stort sett klar – jag ska besöka akupunktören om sisådär 6 månader och se hur jag mår. Tills dess ska jag fortsätta utsätta mig för djur, gärna marsvin eftersom jag reagerar på dem, samt äta olika typer av nötter, frukt i olika färger och sorter, gojibär och så dricka te på kamomillblommor. Allt för att stärka immunförsvaret. Idag ska jag in till stan och tänker då passa på att slinka in på Zooligan och sniffa lite marsvin. Ullis är snäll och låter mig hållas, tack för det!

Flera har frågat vem jag gått till, och det är alltså Wayne Geng – ”kinesen” kallad här på Åland.

Akupunktur mot allergi = sant?!

Sker mirakel?! Ja, jag tror faktiskt det.
Ända sedan jag var typ 7-8 år har jag varit allergisk mot pälsdjur, vissa mer än andra. Hund, kanin och ko har alltid gått bra, medan katt, marsvin och häst inte fungerat alls. Jag kan reagera mot vissa hundar också, främst hundar med väldigt kort och hård päls typ boxer och dobermann, men bara lite grann.
Allergin har minskat med åren, förr kunde jag tex inte träna hund i ridhus utan att ta allergitablett men det kan jag nu. Jag har ju som känt också jobbat på smådjursklinik, i receptionen, i ett par omgångar och det har funkat. Jag har dock direkt känt av kattallergin om jag tex hjälpt till att hålla en katt för tempning, fast jag genast tvättat händerna efteråt. Rexkatter och sibiriska katter har jag vågat sticka näsan i och det har gått bra, de är mer ”allergivänliga” än andra kattraser.

Då jag fördjupat mig mer i rexraserna har jag också kommit in på behandlingar mot allergi. Det är ju inte fett med sånt direkt – typ sensibilisering, bioresonansterapi och akupunktur. På jobbet berättade en arbetskompis att hennes dotter blivit frisk från pollenallergi då hon gått till en kinesisk akupunktör. Efter fem gånger fick dottern sluta med medicinerna och har klarat sig utan sedan dess. Jag bestämde mig för att prova. Jag menar, funkar det så är det fantastiskt, funkar det inte så är det väl så då.

Akupunktören, kinesisk TCM-läkare, trodde nog att allergin skulle gå att bota även om jag haft den nästan hela mitt liv. Förra veckan gick jag på tre behandlingar: måndag, onsdag och fredag, och fick order om att testa katt och häst under helgen. Jag är normalt lite täppt i näsan och nyser ofta, och detta hade inte ändrat alls under veckan, så jag kände mig milt sagt skeptisk. Men i lördags besökte jag först Tina som har två katter i liten lägenhet, fikade där nån timme och avslutade med att klappa en av katterna och hålla den i famnen. Kände ingenting. Åkte sen på kvällen till svägerskan och kelade med deras katt. Avslutade med att riktigt köra ner näsan i pälsen på den. Kände ingenting…???
I söndags åkte jag till en ridskola, traskade runt i stallet och tryckte upp hö i näsan. Ingen reaktion. Klappade sedan på en häst en stund och när jag satte mig i bilen gned jag mig med flit i ansiktet, näsan och lite i ögonen. På väg hem kände jag möjligen lite, lite irritation i näsan (men inte en endaste nysning!) och kanske lite i luftvägarna. Svårt att säga eftersom jag känner efter så intensivt…

Idag var jag igen på behandling och blev beordrad att träffa marsvin. Traskade till Zooligan som säljer smådjur och kelade med ett marsvin en stund. Gned mig lite i ansiktet. Ingen reaktion!

Det här är HELT OTROLIGT! Jag har verkligen inte haft några som helst förväntningar utan tvärtom varit skeptisk eftersom jag inte känt någon effekt på mitt allmäntillstånd under veckan. Men det är ett faktum, det har fungerat. Shit, tänk om jag på riktigt är av med min förhatliga djurallergi? Jag vågar inte tro på det ännu. Ett par behandlingar till, sen ska det vara klart. Sådär bara. Helt galet!

Varför går inte alla allergiker på akupunktur liksom – varför har jag inte känt till detta förut? Jag har i alla år trott att det enda som kan hjälpa är sensibilisering. Aldrig hört om nån med allergi som skulle vara hjälpt av akupunktur.

SHIT ALLTSÅ!!! *slår volter i tanken*

Skämmes på dig!

Ja, så får jag nog säga till mig själv – 2 månader sedan jag sist skrev i bloggen…
Det blir inte mycket tid framför datorn eftersom en liten tvåbening är osedvanligt tjurig så fort man sätter sig vid nämnda apparat.

Nåja. Höjdpunkten under frånvaron från bloggen var en resa till Jordanien i slutet av januari! Jag reste med en arbetskompis, Helena, och vi hade jättetrevligt. Vädret kunde ha varit bättre men vi njöt ändå. Det var så skönt att få rå sig själv och att få vila ut. Jag kan pricka av stenstaden Petra från listan ”det här ska jag se innan jag dör” – en fantastisk upplevelse! Vi besökte också Eilat i Israel så vi hann med två länder på samma vecka Eilat och Aqaba ligger med typ ett stenkast emellan.
Jordanienresan var kanon men jag känner mig supertrött igen – kan man få åka en gång till?!

Nu ser jag fram emot våren här hemma, känslan har kommit även om det fortfarande är mycket snö och is kvar. Jag längtar efter barmark så det går att träna något vettigt här hemma, ute. Lite tränar vi inomhus och lite har det blivit i ridhus men inte så mycket jag skulle vilja. Som vanligt…
Jag har anmält mig och Vera till en tävlingslydnadskurs för Anna Larsson, Canis, i juni. Det känns bra, jag har något att se fram emot samtidigt som det taggar mig att träna.
I april ska jag gå agilitykurs för Camilla Brundin med Tinas Qila. Vera är inte tränad alls i agility, och Lovis, hon ska gå med Fanny, vilket jag tycker är jätteroligt!

Annie växer som ett litet ogräs och tar för sig av världen. Hon går, springer, klättrar och klämmer och känner på allt. Det går fint med Vera men jag känner att det blev helt rätt att omplacera Lovis. Annie är inte dum men vill gärna undersöka Veras ögon, nos och svans och gärna kramas lite. Sånt är inte kul, tycker Lovis. Det går utmärkt när Lovis är här och hälsar på, men man får passa lite.

Annie och Vera

Lovis och Vera

Några bilder från Aqaba och Jordanien:

Utsikt från balkongen på Kempinsky hotell, Aqaba

Hotellets strand

Balkongutsikt by night. Uppe i vänstra hörnet syns Eilat, Israel.

The Treasury, Petra.

Holding the Treasury...

Hej då 2011

Ett år har gått – igen! Mitt första år som mamma, tänk… att jag har klarat av det Det har varit ett omtumlande och märkligt år.

Lovis och Annie har mestadels funkat bra ihop men det har varit ett par mindre incidenter. Samtidigt har Annies kusin Fanny länge funderat på att skaffa en lite äldre hund av brukshundsras som träningskompis. Bästaste Fanny är en duktig tjej som hjälpt mig väldigt mycket med mina hundar genom åren och hon känner Lovis väl. Nu har jag överlåtit Lovis till Fanny och jag tror det blir riktigt bra. De två passar bättre ihop än vad jag och Lovis gjort, samtidigt som Lovis får ett aktivare liv. På detta sätt stannar Lovis också inom den närmaste familjekretsen.

Det känns bra med både Ratkus och Lovis, båda har fått jättefina hem där de verkligen uppskattas, men jag känner ett litet obehag för om ”folk” tycker att jag är oseriös. En hund avlivad och två omplacerade på ett år. Nåja, det är som det är.

Hundmässigt har 2011 varit ett skitår. Det började med att Ratkus och Viggo inte längre kom överens, fortsatte med Viggos patellaproblem (operation nr 3 med efterföljande komplikationer), som slutade med att vi lät honom somna in i juni. Jag tänker på Viggo varje dag. Små korta tankar. Än har jag inte fixat att släppa fram sorgen. Jag saknar honom enormt, denna lilla ibland så jobbiga men enormt charmiga lilla hund. Fortfarande har jag kvar minnet av hur hans lilla huvud kändes att smeka, hur han kändes att lyfta upp och hålla. Det är med ledsnad jag tänker på hur han skulle ha dyrkat Annie.
Sen fortsatte det med omplacering av Ratkus, jobbigt men jag är ändå glad över det. Och så nu Lovis då.
En kull på Evallens Chocolate Undra i samarbete med Anu var planerad men blev avblåst. Året har inte heller bjudit på några tävlingsresultat, agilitytävlingarna i augusti fick jag skippa med Lovis då hon började löpa strax innan. Flera kurser jag skulle gå har jag fått avboka, av olika orsaker.

Årets ljuspunkt är förstås Vera! Väntan på om det skulle bli en valp till mig, glädjen då jag fick beskedet att en av de tre födda tjejerna skulle bli min, glädjen då vi körde in på gården hos Christina och Janne och den lilla svarta tiken satt och väntade på oss… Jag är så nöjd med henne så här långt! Glad, go, mjuk, men med humör, kamplust och fart. Svart som en korp, stjäl som en korp. En riktig termit som tuggar på ALLT. Japp, det är Vera i ett nötskal

Mål och förhoppningar inför hundåret 2012 då? Först och främst lustfylld träning med Vera. Inga direkta resultatmål. Gärna någon utställning, jag tycker hon blir finare och finare för varje vecka som går. Lugn och ro på hundfronten, inga skador eller sjukdomar eller annat otyg! Förhoppningsvis någon bra kurs och/eller läger.

Hej då 2011, hello 2012!

Veckans Vera

Konsten att fota en kelpievalp: bind den i ett träd, skicka ut en annan hund på en åker efter en boll, kasta dig ner i fotoställning och hoppas på det bästa. Resultatet syns nedan, det får bli veckans Vera.

Annie tog sina första steg på egen hand igår Det ÄR häftigt att se utvecklingen… Tror inte att det dröjer länge innan hon springer.
Kanske var det pga av förtjusningen i att kunna gå som vi inte fick henne att somna förrän 00.30 inatt. Ikväll somnade hon 20.00. Med andra ord har vi fortfarande problem med insomnandet, även om det blivit mycket bättre. Tack och lov sover hon rätt bra på nätterna nu, speciellt efter att jag köpte en sovpåse på Ikea. Vi har ganska kallt i sovrummet, ibland ner mot 16 grader och Annie vill inte ha täcke.

Jag avsade mig omval till ordförandeposten i agility.ax för 2012. Småbarneriet gör att det känns som att jag inte kan tänka längre än näsan räcker, och då gör man inget bra jobb som ordförande.

Vera

Annie 1 år och Ratkus omplacerad

Ojoj, en hel evighet sedan jag skrev något. Vardagen rullar på och det känns som att jag rör mig i ett bestämt schema mellan hemmet, mataffären, min mamma och jobbet. Som vanligt avskyr jag (sen)hösten och tycker det är otroligt jobbigt när allt är grått och trist. Min energi försvinner helt och jag vill bara bort till någon solig plats. Men, jag är i alla fall glad att november hittills varit varm och snöfri.

Lilla Annie fyllde ett år 31.10, och firades med tårta och litet kalas. Annie utvecklas dag för dag, det är häftigt att följa med i allt som händer. Hon står lite själv men har ännu inte börjat gå. Armarna räcker långt och allt ska undersökas. Favoriten är fjärrkontrollen till TV:n och mobiltelefonerna. Just nu är det bara mamma (jag) som duger och det är lite frustrerande ibland…

Ratkus har fått ett nytt hem. Det hela började när Viggo och Ratkus inte längre kom överens, det är en lång historia men i korthet kan jag säga att jag länge tyckt att Ratkus kommit lite i skymundan av de andra hundarna och skulle passa väldigt bra som ensamhund. Han är en go och känslig kille som inte tar för sig så mycket (som hans bror Viggo gjorde). Efter en hel del om och men är nu beslutet taget och Ratkus har fått flytta ett par kilometer bort till Jana med familj, som jag känner från tidigare. Han får vara med Jana på jobbet och är bl.a med ute och rider flera gånger i veckan. Det känns jättebra samtidigt som det är jobbigt. :S

Full fart hemma är det ändå. Vera stjäl som en korp och tuggar på ALLT. Köksstolarna, vedkorgarna, Annies leksaker, bokhyllorna, skostället, lister, vindstrappan, soffan, till och med trädgårdsmöblerna ute… Tur att hon är söt, som uppfödaren skrev på Facebook Vi tränar lite emellanåt. Vi har påbörjat vinterträning i ridhus och Vera tyckte det var störtkul. Ja, mest att träffa Tina och Qila då, men ändå… Jag är väldigt nöjd med hur den lilla termiten utvecklas <3
Lovis var minst sagt überladdad efter flera månaders totalt lydnadsuppehåll. Det har i stort sett inte blivit någon agilityträning heller på sistone, jag har helt tappat motivationen. Just nu har Fanny lånat Lovis och  har henne med på Strömsholm där Fanny praktiserar. Summan av hundar är ändå konstant, idag kom Qila hit för att stanna några dagar

 

Utställning och foton

Sedan sist har de vuxna hundarna varit på utställning. Med en långhårig kelpie och en krumbent heeler hade jag inte så stora förväntningar , men jag är väldigt nöjd med bådas kritiker. Båda fick omdömet Good. Nya premieringssystemet är jag inte så duktig på men tydligen det ska i alla fall räcka för championat i någon hundsport om det blir aktuellt i framtiden.

Lovis kritik (domare Bo Wiberg):
Feminint huvud. Något brett ansatta öron. Bra ögon, tänder och bett. Bra hals och rygglinje. Välvinklad fram och bak. Rör sig väl från sidan. Passande benstomme. Kraftig päls på kropp och svans stör helheten.

Ratkus kritik (domare Tapio Eerola), egen översättning från finska:
Goda proportioner och mycket god typ. Vackert huvud. Bra ögon, öron och bett. Utmärkt bröstdjup och bakdel. Tyvärr vrider sig frambenen för mkt åt sidorna. Utmärkt päls. Frambensrörelser korta och framdelen stör rörelsebalansen.

Vera

Vera

Lovis (och lite Vera)

Det lönade sig att så vallmo & rosenskära sent i år...

 

Klickertränarkurs och annat

I helgen var Maria S och jag i Ingå och höll klickertränarkurs för nio deltagare. Första kurshelgen av fyra, och det kändes väldigt bra! Ett trevligt gäng, som har en hel del förkunskaper både i praktisk träning och teorin. Det ska bli skoj att följa dem under vintern och våren. Att hålla den här typen av kurser är verkligen roligt och inspirerande!
Vera och Ratkus fick följa med på kurs medan Lovis var hos Tina B. Samtliga har skött sig utmärkt. Jag sade till Maria S på vägen hem att mina hundar faktiskt är jobbigast hemma, att ha dem med på resor etc. är inga problem alls.

Att hålla en klickertränarkurs samtidigt som man har en valp själv ställer ju på något sätt krav på en själv vad gäller träningsframsteg, så nu är det bara att prioritera och klämma in mer hundträning i vardagen, baske mig! Måste ju hålla åtminstone jämna steg med kursdeltagarna

Veravalpen har äntligen börjat tappa tänder. Inte för att hon är någon speciellt bitig valp, men vassa är de, de där små gäddtänderna. Vet inte vad jag ska rapportera för nyheter – hon växer, hon är söt och jag är fortsättningsvis väldigt nöjd med henne…

Nytt är i alla fall att jag nu börjat jobba lite igen. Ska vara på smådjurskliniken två dagar i veckan, tisdagar och fredagar. Annie & hundar tas då omhand av pappsen. Startade i tisdags och det kändes bra, men lite ringrostigt när jag inte varit där på drygt ett och ett halvt år.

Hur svårt kan det vara…?

Hur svårt kan det vara att få en fin ”ståbild” på en valp??? Tja, jag lyckas inte i alla fall.

Näe. Ni ser ju själva… Men här kommer ett par bonusbilder när vi ändå håller på.

Lovis & Vera